Hon tog sina vingar och flög iväg
gång efter gång i mitt liv har jag eller mina förväntningar blivit svikna, förhoppningar och förtroende har var gång blivit slagit till marken när man vänder ryggen till. till en början var jag stark och klarade av alla slag men för var gång har jag blivt svagare tills jag som nu ligger på marken och inte orkar resa mig mer. och inte ens längst nere i bottnen tar det slut de man minst anar vänder en då ryggen och "sparkarna" mot hela mej när jag ligger gör ondare än någonsin. jag orkar inte ens höja mina murar för och skydda mig denna gången. jag känner mig totalt värdelös, jag duger inte åt någon.
Dagarna flyter ihop och jag kan inte skilja på gott o ont, roligt eller tråkigt, hela världen känns som en svartvit film som bara flyger förbi mig, jag medvärkar inte jag bara på något sett finns... eller gör jag det? jag bara åker med i livet bergodalbana utan o göra en min. skrattet känns så avlägset och tårana är alltid nära till hands, smärtan ler mot mig och frestelsen till fysik smärta är farlig... vet ni hur mycket lättare sådan smärta är att hantera? ett slag i magen trändigt tryck på samma ställe tills smärtan tar överhanden,svidande,brännande... tänk vad skönt! den smärtan går över. för i bakhuvet hör man samma ord man fick höra när man va liten o skrapade knät: det går över. men vad gör man med alla huvudspöken?? jag klarar inte längre detta själv!
Jag började sakta må bättre, vissa nyanser i livet till och med uppskattade jag , jag trodde att personer i min omgivning förstod mig, jag klamrade mig fast vid allt som kändes bra. men till vilken nytta? när man sedan upptäcker att allt var en lögn, så många gånger vi har pratat, diskuterat, mitt förra liv kändes som om det kanske kunde ändras...
du var en frisk fläkt som jag trodde puffade mig i rätt riktning jag förlitade mig helt på dig och dina ord, sakta men säkert började mitt förtroende och viljan till och leva komma tillbaka.
din kyss mot min panna kändes som ett löfte , ett löfte att aldrig såra mig. dina ord hade redan lovat mig så många gånger att jag inte ens kan räkna, men ord betyder ingenting för mig längre. ditt sätt att prata med mig och stryka mig över håret var ett sätt som jag trodde betydde att du förstod, förstod mig? du har torkat mina tårar när jag pratat om mitt förra liv, men det var en handling av rena lögner. jag länner mig smutsig ...
jag är dömd till smärta, jag får helt enkelt lära mig att leva med det, allt runt omkring mig som jag jobbat så hårt för bara faller sönder, vad har jag kvar o kämpa för. undertiden jag har skrivit detta medelandet så har jag inte rört en min, inget leende ingen ilskainte ens en tår, även om tårarna helatiden finns i ögonvrån redo att lämna mig ... jag vet att alla försöker så hårt o dölja , men alla glömmer att sanningen alltid kommer fram. sanningen skall vara en bra sak inte en smutsig hemlighet. nu kan du själv leva i en lögn, jag måste gå vidare...
jag sväljer hårt, försöker glömma och förbereder mig på nästa smäll....
Vännen.. <3 Det gör ont i mitt hjärta när jag läser detta. Det gör verkligen det. :( Vad är det som har hänt? Blir så orolig. FAN att vi bor en bit ifrån. Hade jag inte haft barn hade jag kommit BUMS! Hur har du det på Fredag? Vill du ses? Vill du komma hit? Jag kan betala bensinpengarna. Fan! Det är så körigt nu med Hennas inskolning. Är ju ledig i morgon och på fredag men när hon varit på dagis så är hon helt slut och då vill hon sova. :S Kan liksom inte släpa med henne i bilen så långt när hon är så trött. Men om du har möjlighet att komma hit så sätter jag in pengar på ditt konto! Du ska veta att du finns i mina tankar! Hör av dig!!! kram
Hej
Du känner inte mig men brukar läsa din blogg. Blir rädd av dina ord när det känns som jag läser ur mitt eget liv. Jag vet den smärtsamma psykiska känslan. Jag vågar inte ens känna längre. Att göra sig själv illa mildrar den psykiska smärtan men förstör så mycket. Jag önskar och hoppas verkligen att du mår bra snart..att du är stark och kan gå vidare. Du är värd så mycket mer än att må så här.
