saningen...
ja den berättar jag inte för många, idag har jag värkligen varit nere... vet inte vad jag ska göra snart. sitter här hemma varje dag, fast i min bur som håller mig vid liv, jag är rädd för att släppa allt o tvinga mig att leva vidare. jag känner hur sorgen gör mig äldre var dag, trode aldig att det kunde vara så här svårt, jag har börjat sakna mitt gamla vanliga jag. den som jämnt var glad och tog så lätt på livet, jag levde för kärleken och allt vad det innebar. jag har levt i min egna värd så länge nu jag upplevde den så lycklig och allt, ja jag menar allt kändes aningen ljusare . bästa sättet att beskriva den känslan är väl att alla vardagliga saker som igentligen är grå och tråkiga var målat i alla regnbågens färger .
ska jag vara helt ärlig så känner jag mig totalt värdelös just nu!
några tankar som flyger i mitt huvud : INGET JOBB , inga pengar, ett barn jag ska försörja, huset ska ju säljas , när ska jag hinna allt, kan jag inte bara få gömma mig, mäklaren måste ha sina 5000 suck pengar som inte ens finns, sen ska jag ha visning NÄR??? hur?? varför är det så här ? MÅLA FÄRDIGT NÅN GÅNG!! packa, bränn upp alla minnen ! hur tar man farväl till ett liv man levt i 8 år? alla sakerna ska delas upp efter 5 års sambo boende, hur ska jag klara mg? hjälp mig nån... eller nej jag vill inte ha hjälp. jag vill .... leva. vart ska man flytta ?hur? JAG VILL INTE MER JAG BLIR GALEN !!!! kommer jag in på skolan ? vad gör jag annars? ett helt år till .. nej jag vill inte ! men oooh gud vad jag älskar min son som ligger o sover sött där uppe.. huvudvärken kryper på mig hela dagarna. jag är så trött låt mig bara få vila.. snälla.. låt mig slippa ...
så r det när man är allt för ärlig i bloggen ... men det är väl bra att ventilera någonstans?...
jag är tom
Alla har vi det skitjobbigt ibland. Jag ville gå och lägga mig och aldrig vakna upp igen för drygt ett år sedan. Det var ett helvete, men nu är det bara ett litet helvete.
Kämpa på och glöm aldrig hur många som älskar dig! Speciellt den lille. :)
Maila på ansiktsboken om du vill snacka av dig.
Kram /Anna från dagis. ;)
Tack än en gång att du kom ihåg mig igår :-) Jag ska hjälpa dig nästa gång jag kommer ner så att du blir gladare och om du behöver lite hjälp och fixa i huset? jag kan ju bo hos dig dem dagarna jag är nere...Förstår att allt känns pissigt, jag lovar, jag vet hur det känns att vara utan pengar, förlora jobbet samt att ha pressen att försörja barnen. livet är ju en bergochdal bana helt klart...aldrig får man vara glad hela tiden... ortättvist. Hoppas du mår bättre snart...ring om du vill prata lite. kram på dig*
Heeej vännen! Usch med den låten och texten du skrivit får man ju tårar i ögonen..
Förstår att allt måste vara skit jobbigt, särskilt när man ha ett barn man ska tänka på och han måste ju ändå gå i första hand.. Men du ska se att allt löser sig.. Till slut så gör det faktiskt de ändå om det inte känns så.. Har du kollat något om jobb här?
Bara ring om det är något, när som helst =) pusss o kraaaam!
